Två sekunder i statliga televisionens rampljus.

Så fick man då se sej själv på TV, typ i två sekunder. "Vi filmar bara övre halvan av kroppen".
Eller hur, tur att man hade Landstingets kalsingar på sej...
En sjuksköterska på Huddinge, som sett programmet, sa till mej, "din stackare, fick du inte ha ett täcke på dej".
Annars leker livet vidare och min senaste njure trivs hos mej. Har en ganska stor ansamling av lymfvätska i buken runt op-området, kommer att få genomgå en op i buken så att vätskan hittar nya vägar, sen ska väl allt vara tip-top.
Har nyligen tagit min andra grisspruta, inte för att jag tror att jag kommer att få svininfluensan, utan för att ta mitt ansvar och göra vad jag kan för att begränsa spridningen.

Exempel på människor som lägger energi på att gnälla

Efter en inköpsrunda på Plantagen idag, så kände jag att jag måste skriva ngn form av bottenlista över personer som lägger ner energi på gnälla.

På Plantagen, det är en kö på fem-sex personer, vi har har stått i kön ca fem minuter, tanten bakom oss i kön borde logiskt sett inte ha stått längre än oss, när hon skriker till kassörskan "Nu har jag stått i över tjugo minuter, det är inte acceptabelt, jag ska aldrig handla här någon mer gång"

Kommentarer som jag ville framföra, men min sambo tittar på mej och säger "säg inget, hon kommer aldrig att fatta det" är:

Men att inte ha ngn form av tidsuppfattning, det är helt OK eller? Eller säga " Ser att du ska köpa en liten planta för tolv spänn, tror inte butiken går under ifall dom tappar dej som kund"

Patientkommentar till personal på provtagningscentralen på Huddinge sjukhus:

Vadå, måste ni äta lunch, ser ni inte att vi är många som väntar (Följt av en djup suck).Känner mej tvungen att säga ngt, tittar på personen i fråga och säger:

"Jag tror inte att du skulle vilja bli stucken i armen av henne om två timmar, när hennes blodsocker ligger på noll och händerna darrar som asplöv. Det är nog bäst för alla om du låter henne få i sej lite näring."

Eller som vid ett annat tillfälle, det var två ur personalen som assisterade en tredje, när en liten pojke skulle bli stucken i armen, han var säkert både rädd och svårstucken, det tog ganska lång tid och kön och irritationen växte bland de väntande patienterna. En patient säger då, om dom inte lyckats efter fem minuter, så faår han väl komma tillbaka en annan dag, vi är ju faktisk fler som ska prover. Gissa vad samma person säger när det är hennes tur och går in rummet.

" Du får ta det lite försiktigt, jag är livrädd för nålar och sånt"

På vår framsida växer en stor björk, mkt grenar och mkt löv, nu inträffar perioden då löven börjar släppa taget om grenarna och falla ner till marken, till någras förtret.

Suraste tanten i området, subjektiv bedömning, sa till mej härom dagen. Om du bara visste hur många som skulle vilja att ni tog bort björken, den skräpar ner så förskräckligt. Visst, sa jag. Men det mesta hamnar på vår tomt, och det borde inte vara ditt bekymmer.

Grejen är den att surtanten har på sin framsida områdets största ek, och den är gigantisk, och den fäller löv.

Nu får det vara nog med negativa människor.

Ha en underbar helg, baka ett gott bröd, koka lite gott te och tänd lite stearinljus.

Klaga inte på vädret, det är höst, det ska vara lite grått och kallt ute.

Kortison, svamp och SVT

Kreatininvärdet i min kropp är som Insane är för Grönan, oförutsägbar, nervkittlande mm. Värdena har gått upp och ner, Isotopröntgen och biopsier har varvats med rejäla doser Kortison. Nu är immunförsvaret så lågt så att om någon nyser i Djakarta, så bör jag stänga fönstret och hålla andan ett tag.
Svampar börjar ta över munhåla och svalg, men herregud vad kan hända, jag är på ett sjukhus. Livet leker och jag har det faktiskt väldigt bra, man får helt enkelt skjuta upp hemresan en vecka eller så.
Någon gång i höst sänder SVT, "Fråga doktorn" där jag kommer att medverka på ett eller annat sätt, får väl se hur mkt dom klipper bort.

Insändare i dagens Metro, Stockholmsupplagan

Läs gärna min insändare i dagens Metro på sidan 28, angående att ta ställning i livet.
http://www.metro.se/se/misc/pdf/2009/08/10/SESTO_2009_08_10.pdf

Semesterbild augusti 2009

Pappa och dotter på promenad med sjukgymnasten

Nu när njuren är inkopplad, är det hjärnans tur...

Tanken på att stjälpa i sej en hel kanna med saft, borde ju vara en önskedröm. Men det är svårare än man kan tro. Hjärnan är fortfarande inställd på att all vätska hamnar i blodomloppet och inget kommer ut den naturliga vägen.
Helt klart ett övergående "bekymmer".

Nu är ronden på ingående, nervös och spännande väntan inför dagens provsvar....

Kreat nu på 162, vilket för övrigt är den lägsta nivå på nästan 20 år (vid min första transplantation kom jag aldrig under 200 i kreatinin).

att man aldrig lär sej, dom ringer faktiskt när man minst anar det....

Tillbaka på bloggen, nu fyra njurar i kroppen.
Klockan är tjugo i fyra en mkt tidig måndagmorgon den tredje augusti , jag och min sambo väcks av att telefonen ringer, i normala fall en mkt korkad tid att ringa ngn på. Rusar till telefonen, hinner inte svara, men ser att ngn anonym har ringt.
Finns då flera alternativ: Antingen kan det vara en riktigt korkad telesäljare som skiter i både klockan och NIX eller så kan det vara en pundare som tjatat till sej ett gratissamtal från ngt sjukhus och i sin iver att ringa gratis till sina tjackpundarpolare slår fel nummer och råkar väcka oss drogfria renlevnadsmänniskor, mer hinner jag inte spåna innan det ringer igen.
Tanken att det kunde vara en anställd på ett sjukhus som ringde och väckte oss, kom först som tredje alternativ.
Samtalet låter ungefär så här: Hej, är det.... Vi har en njure till dej, tur att jag fick tag på dej (tycker vi med), hur snabbt kan du vara här.
Mitt svar, mitt lama svar: Men va trevligt, jag skyndar mej.
Tjugo minuter senare är jag på transplantationsavdelningen,lite skakis efter bilfärden och lite andfådd av språngmarschen genom akuten. Var det bråttom eller...

Dryga två timmar senare är röntgad, renskrubbad och på väg till operationsbordet, det var nog bråttom...

Denna blogg är nu satt i ett permanent viloläge.

Någonstans har jag förlagt skrivlusten, ambitionen, intresset och glädjen i att skriva om dialys och hur det går och inte går. Så nu lägger jag ner skrivandet på denna blogg, den är ju iofs ganska uselt uppdaterad redan.
Istället kommer jag att lägga den (lilla) tiden på min blogg: http://www.130kvadrat.com/ , och på att besöka mina favoritnjurbloggar.
Till min donator: Jag kommer alltid att känna en enorm tacksamhet och beundran över att du ville ställa upp. Du är en person med ett mkt stort hjärta (inte medicinskt menat), jag är imponerad över ditt engagemang.
Synd att vi inte passade ihop (nu menar jag medicinskt).
Min mail kommer fortfarande att vara aktiv: kidneypaj@gmail.com

Deprimerad

Efter ett långt möte med en psykolog och en specialistläkare, har jag fått diagnosen, djupt deprimerad. Så nu har man fått lite nya sorters mediciner, en sort mot själva depressionen, en sort för att mildra biverkningarna av den första och en sort för att mildra biverkningarna av den andra medicinen.
Äntligen ngn som förstår hur dåligt du mår, var min sambos första kommentar när jag berättade för henne om vad psykologen kommit fram till. Hoppas att det här kommer att hjälpa dej.

Jag vet ju själv hur dåligt jag mår, det har helt enkelt blivit för mkt motgångar på för kort tid. Har provat olika terapibehandlingar, familjerådgivning, kuratorer mm. Nu ska vi testa tablettmetoden i ett halvår, så får vi se hur det funkar.

Ibland går det undan.

I lördags fick jag tid för datortomografi, och det vet man ju hur lång tid det kan ta. Först till väntrummet vid receptionen, därefter fram till luckan och registrera sej och sen till väntrummet utanför behandlingsrummet osv. Men den här gången gick det undan värre, parkerade bilen i besöksgaraget och löste en biljett klockan 10.32. Åkte hiss upp till entréplan, frågade i informationen vart jag skulle ta vägen. Framme vid röntgenavdelningen gjorde jag det jag beskrev i början, efter avklarat besök, gick jag tillbaka till garaget, och stämplade ut 10.47.

Allt detta på 15 minuter, måste vara nationsrekord inom sjukvården, fantastiskt.

Kom och tänka på ett annat tillfälle då jag gjorde en datortomografi, hade ett hål i halsen efter en respiratorslang, så för att kunna hålla andan måste jag täppa till hålet i halsen med ena handen mot förbandet. Problem uppstår dock när du ska lägga dej på britsen och lägga händerna över huvudet, efter det körs du in i maskinen och blir ombedd att hålla andan!!!
Luften formligen forsade ut ur hålet i halsen, personalen sa gång på gång, håll andan, du måste ha luft i lungorna. Lika många gånger förklarade jag att hade ett öppet hål till luftstrupen, jag måste hålla för med ena handen. Nej, händerna måste vara ovanför huvudet.
Tror aldrig att dom fattade vad jag menade.....

Korstest avklarat

Fick häromdan reda på vårt korstest som gjordes före jul, det godkändes utan större problem, härligt.
Utan ett godkänt korstest blir det ingen utredning.

Vi kommer att ta en paus i utredningen i ca ett halvår, men därefter fortsätter utredningen och i bästa fall, om allt går vägen, skulle jag kunna vara transplanterad till årsskiftet. Vågar man hoppas...

Under tiden kommer jag att skriva om dialys och sjukvård. Ställ gärna frågor till mej via kommentarsfältet, om vad som helst.

Nu kör vi igång igen

Efter en liten paus så är det dags att damma av inläggsknappen och börja skriva igen. Jag har nämligen en sån otrolig tur som har en kompis som ställer upp på att testa sej som eventuell donator till mej.

Att det finns så generösa och oegoistiska människor är helt otroligt, man saknar ord nog för att beskriva känslan och glädjen.

Min kompis "erbjöd" sej redan förra året, men jag sa då att det skulle vara i yttersta nödfall som jag skulle tacka ja. Men efter att min syster och min morbror fått avslag som donatorer och jag har en uppskattad kötid för en nekronjure på ca 8-10 år, och mitt hjärta har fått mycket stryk, så tackade jag ja.