I lördags fick jag tid för datortomografi, och det vet man ju hur lång tid det kan ta. Först till väntrummet vid receptionen, därefter fram till luckan och registrera sej och sen till väntrummet utanför behandlingsrummet osv. Men den här gången gick det undan värre, parkerade bilen i besöksgaraget och löste en biljett klockan 10.32. Åkte hiss upp till entréplan, frågade i informationen vart jag skulle ta vägen. Framme vid röntgenavdelningen gjorde jag det jag beskrev i början, efter avklarat besök, gick jag tillbaka till garaget, och stämplade ut 10.47.
Allt detta på 15 minuter, måste vara nationsrekord inom sjukvården, fantastiskt.
Kom och tänka på ett annat tillfälle då jag gjorde en datortomografi, hade ett hål i halsen efter en respiratorslang, så för att kunna hålla andan måste jag täppa till hålet i halsen med ena handen mot förbandet. Problem uppstår dock när du ska lägga dej på britsen och lägga händerna över huvudet, efter det körs du in i maskinen och blir ombedd att hålla andan!!!
Luften formligen forsade ut ur hålet i halsen, personalen sa gång på gång, håll andan, du måste ha luft i lungorna. Lika många gånger förklarade jag att hade ett öppet hål till luftstrupen, jag måste hålla för med ena handen. Nej, händerna måste vara ovanför huvudet.
Tror aldrig att dom fattade vad jag menade.....
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Men så roligt! Jag blir så glad för din skull och nu när den här bloggen kommit igång igen så länkar jag till dig också som njurkollega ok?
Visst är det en otrolig känsla när någon erbjuder sig att donera en njure till en? Den känslan kan man inte förstå om man inte varit där. Donatorer är vår tids hjältar tycker jag.....
HarrietN
Du får mer än gärna länka till min blogg, är det OK om jag gör det samma med din blogg? Är ganska dålig på att läsa andras bloggar, men ska skärpa mej.
Det är verkligen en otrolig känsla att någon erbjuder sig att donera sin ena njure, hur tackar man en sådan person, utöver evig tacksamhet och respekt för personen.
Tror att jag ska skriva ett inlägg om detta..
Kidneypaj: När jag fick en njure av min mamma 1988 tänkte jag också: hur ska jag kunna tacka? Samma sak nu när jag fått en njure av min man. Men jag har kommit fram till att det går inte att tacka, det är omöjligt, inga pengar, inga tjänster, ingenting finns som kan gottgöra vad den personen gjort mot en. Det är så stort att jag insåg att det går inte att tacka. Det enda som finns är som du skriver, evig tacksamhet djupt i sitt hjärta och en respekt för det hjältedåd som personen gjort. För jag anser att donatorer är vår tids hjältar!
Min blogg eller hemsida med tänkta tankar ligger på time out för tillfället, så det är inte så stor mening att länka till den.....
HarrietN
hej,hej,,å tack för kommentaren i mitt inlägg,,jadu ibland undrar man om dom är underbemmanade ,,så dom ryckt in en förbi gående från gatan,,i sjukvärdens värld kan allt hända,,haha,,ha det gott,,kram,,kram,,,
Skicka en kommentar