Testerna inleds

Nu är bollen i rullning, min blivande donator (MBD) ringde idag och meddelade att det kom en kallelse på posten. Den 16:e april är det dags för första besöket.
Ganska raskt jobbat tycker jag, en dryg månad, från första besked till första provtagning. Hoppas att farten håller i sej, en utdragen utredning är aldrig särskilt underhållande, varken för mottagare eller donator.

Förra veckan, den 27:de var det dags för ett nytt försök att operera en A/V-fistel i armen, första försöket för två veckor sedan, blev inställt pga planeringsmissar och jag fick åka hem.
Nu var det alltså dags igen, nyduschad, nydialyserad och med endast ett par Alvedon skramlande i magen, man får två Alvedon någon timme innan operation, för ökad trivsel och avkoppling, sägs det. Undrar om det är det man menar med lyckopiller, den lagliga sorten alltså.

Klockan är väl drygt mitt på dan, när jag körs ner i min säng. Denna gång hinner vi faktiskt komma så långt så att jag får godnatt-sprutan, innan de är tvungna att avbryta min operation. Denna gång är det ett akutfall som rör till det. En person med brusten kroppspulsåder kommer in. En läkare förklarade mycket ingående och detaljrikt, tack för det, att de måste bryta upp bröstkorgen, peta undan lite organ, lyfta ut tarmarna och så vidare, som sagt , man fick en mycket klar bild om hur det skulle se ut. Inte för att jag är så känslig, men det visste ju inte läkaren.
En lite lustig detalj, om man får säga så, var att här låg man och skulle göra en liten fjollig operation i ena armen, och OP-teamet ber om ursäkt att de måste ta den här patienten före. För mej var det självklart, jag mådde dessutom prima, med alla lugnande injektioner som de gett mej. Hade jag åkt in akut med blodet sprutande invärtes och med kanske en halvtimme kvar att leva, skulle jag bli jättesur om jag hade fått vänta på en pall bredvid pga en sketen fisteloperation.

Upp på vårdavdelningen igen, lullig och go. Efter dryga fem timmar är det dags att åka ner igen. Samma procedur som tidigare, lite sprutor, lite syrgas och lite gröna dukar, somnar in och sover till ca tio på kvällen, vet inte vad andra tycker, men första stunden på uppvaket, innan morfin och annat smärtstillande slutar verka, måste vara Landstingets svar på paradiset.
Du vaknar, du har ingen aning om var du är, vilken dag det är, vad klockan är, det är tyst, det är dämpad belysning, personalen smyger omkring och viskar till varann. Under den stunden, som kan variera, har du inga bekymmer, känner ingen oro eller stress.
Passa på att njut av den lilla korta visit i paradiset, för tidigare än du anar är du uppe på avdelningen, i en sal med tre andra, alla tre har garanterat kraftiga gaser i magen, vilket hörs både dag och natt, att de dessutom snarkar nåt förbannat får man ta som en regel utan undantag. Men det är ju bara när de sover, vilket tyvärr är den vanligaste sysselsättningen på ett sjukhus

Nu jävlar ska här utredas..

Måndag morgon, dagen efter, på väg till dialysen, nu ska vi snacka med min läkare och se till att han drar i de där berömda tåtarna, som man gör när man vill att det ska hända saker.


Som en mycket stolt och lycklig patient talar jag om att jag har en ny eventuellt blivande donator, och förklarar att den här gången måste utredningen hanteras mycket effektivare (förra året utreddes ett av mina syskon, det tog 9 månader innan det negativa beskedet kom.


Läkaren informerar mej lugnt och sansat om vad som nu kommer att hända.


-Hmm, så här gör vi, jag skriver ett brev till transplantationsavd, , som i sin i tur skriver ett brev till din donators läkare och han i sin tur kallar din donator för provtagning. Puhh, vilka rutiner.


Men men , nu är det igång.I morgon ska jag ringa transplantationsavd. och kolla vad jag kan göra härnäst.

Respekt

Klockan är lite över elva på söndagskvällen, jag precis pratat med min blivande donator.

Vad säger man till någon som man kanske träffar högst en gång per år och som just gått med på något så stort, något så generöst, något så extremt osjälviskt.

Jag menar, det är ju inte som att knacka på hos grannen och be om en kopp socker, även om det kan vara nog så modigt för vissa.

Det finns inte ord stora nog känns det som, vad man än får fram så känns det inte tillräckligt. Men de ord som dyker upp och fastnar i mina tankar är orden djup respekt och evig tacksamhet.

Min sambo och jag sitter och tittar på varann, med en blandning av glädje och tårar, och känner ett nytt hopp gro inom oss.

Jag bestämmer mej för två saker, nu ska jag ligga på och få fart på den utredningen, betydligt mer än förra året då min syster utreddes. Och så ska jag skriva en blogg eller liknande om vad som händer, så att alla anhöriga och vänner hänger med.
Men mest betydande är att min blivande donator med familj kan ta del av vad som händer och att jag kan förmedla mina tankar och känslor.


Och jag hoppas att många andra hittar hit, läser vad som skrivs och gärna kommer med kommentarer eller frågor.