Respekt

Klockan är lite över elva på söndagskvällen, jag precis pratat med min blivande donator.

Vad säger man till någon som man kanske träffar högst en gång per år och som just gått med på något så stort, något så generöst, något så extremt osjälviskt.

Jag menar, det är ju inte som att knacka på hos grannen och be om en kopp socker, även om det kan vara nog så modigt för vissa.

Det finns inte ord stora nog känns det som, vad man än får fram så känns det inte tillräckligt. Men de ord som dyker upp och fastnar i mina tankar är orden djup respekt och evig tacksamhet.

Min sambo och jag sitter och tittar på varann, med en blandning av glädje och tårar, och känner ett nytt hopp gro inom oss.

Jag bestämmer mej för två saker, nu ska jag ligga på och få fart på den utredningen, betydligt mer än förra året då min syster utreddes. Och så ska jag skriva en blogg eller liknande om vad som händer, så att alla anhöriga och vänner hänger med.
Men mest betydande är att min blivande donator med familj kan ta del av vad som händer och att jag kan förmedla mina tankar och känslor.


Och jag hoppas att många andra hittar hit, läser vad som skrivs och gärna kommer med kommentarer eller frågor.