Nu gör jag ett uppehåll

Nu tar jag en paus i skrivandet, vet inte om bloggen ska leva vidare. Får tänka på saken, får kanske döpa om bloggen till "Den långa väntan på en njure" eller "Lite dialys har väl ingen dött av" nä, förlåt, den var faktiskt väldigt osmaklig.
Förlåt min älskade sambo och min underbara dotter för att jag aldrig hann och skriva om Er, mitt nästa inlägg hade varit tänkt att handla om Er och vad Ni betyder för mej.
Kanske kommer det en familjeblogg framöver, om vår lilla familj, hur vi ser ut och vad vi heter.

Titta gärna in på den här sidan då och då, så får vi se vad som händer.

Ett stort tack till min lilla skara läsare, jag återkommer så fort energin kommer tillbaka.

Till min kämpande donator

Du har visat att Du har ett stort hjärta och stor portion osjälviskhet som har ställt upp som en eventuell donator till mej, trots att vi sällan ses och lika sällan talar med varann.

Nu blev det inte som vi hade hoppats på, men jag och min familj kommer alltid att vara dig evigt tacksam för din insats, för att du valde att ställa upp på alla tester och provtagningar och all tid som Du lagt ned på det här. Nu kommer vi förhoppningsvis att ses i Augusti, det ser jag fram emot. Vet inte hur jag mer ska uttrycka mej.

En stor kram till dej från mej och min familj.

Vad man inte ville höra...

Så fick jag beskedet som man aldrig är beredd på, min blivande donator kan inte bli min donator. Du har hela tiden i bakhuvudet, nä det här kommer inte att gå, som ett sorts försvar, som en ringmur runt din själ. För då tror du att om du får ett avslag, så kommer du att rycka på axlarna och tänka: Attans otur, nämen titta, nu börjar bolibompa, vilken tur jag har.....

Vet inte hur det är med min ringmur, men mina första tankar när jag fick beskedet, var att det inte är sant, det kan inte stämma. Sen kände jag en sorts lättnad att min donator skulle slippa operationen och vidare utredningar. Men med tårar på kinderna och hårt bitande i kinden mumlade jag till min donator, tack och vi får höras senare, jag orkade inte prata just då.

Sen infinner sej en typ av känsla, en overklighetskänsla, det här har aldrig hänt, jag har inte fått något besked överhuvudtaget, ingen har ringt.

De senaste dryga två åren har varit så fulla av motgångar, så det känns som om kroppen inte orkar ta emot mer, min ringmur är klädd med sälskinn, allt bara rinner av.

Det känns faktiskt lite som att rycka på axlarna, och slå på barnkanalen.

Hur har det gått med utredningen?

Oj, det var bra länge sen jag skrev något. Förlåt mina trogna läsare (jag skriver i pluralis, räknar kallt med att det är fler än min mamma som läser min blogg), att jag inte hunnit med/tagit mej tiden att skriva.

Men här kommer en kort sammanfattning om vad som hänt sen sist:

Min blivande donator har haft det riktigt tufft den sista tiden (enligt mej), det har varit arbets- EKG, lungröntgen, benmärgsprov, hjärtröntgen, njurfunktionstest samt som vanligt dussintalet med blodprover.
I det stora hela ser det bra ut, dessvärre så har man upptäckt ett par saker, som kan påverka en eventuell donation, troligtvis inget allvarligt för donatorn, vid minsta lilla risk för donatorns hälsa, stoppas utredningen och en eventuell donation, allt för att inte äventyra dennes hälsa.

Det blev visst en mkt kort sammanfattning, klockan är kvart över fyra på torsdagsmorgonen och det är dags att nanna kudden, snart vaknar vår dotter, och då är det full fart hela dagen (har funderat på att koppla en generator till henne för alstring av energi, skulle lätt konkurrera ut ett kraftverk och rädda ett par älvar).