Så fick jag beskedet som man aldrig är beredd på, min blivande donator kan inte bli min donator. Du har hela tiden i bakhuvudet, nä det här kommer inte att gå, som ett sorts försvar, som en ringmur runt din själ. För då tror du att om du får ett avslag, så kommer du att rycka på axlarna och tänka: Attans otur, nämen titta, nu börjar bolibompa, vilken tur jag har.....
Vet inte hur det är med min ringmur, men mina första tankar när jag fick beskedet, var att det inte är sant, det kan inte stämma. Sen kände jag en sorts lättnad att min donator skulle slippa operationen och vidare utredningar. Men med tårar på kinderna och hårt bitande i kinden mumlade jag till min donator, tack och vi får höras senare, jag orkade inte prata just då.
Sen infinner sej en typ av känsla, en overklighetskänsla, det här har aldrig hänt, jag har inte fått något besked överhuvudtaget, ingen har ringt.
De senaste dryga två åren har varit så fulla av motgångar, så det känns som om kroppen inte orkar ta emot mer, min ringmur är klädd med sälskinn, allt bara rinner av.
Det känns faktiskt lite som att rycka på axlarna, och slå på barnkanalen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar