Ibland går det undan.

I lördags fick jag tid för datortomografi, och det vet man ju hur lång tid det kan ta. Först till väntrummet vid receptionen, därefter fram till luckan och registrera sej och sen till väntrummet utanför behandlingsrummet osv. Men den här gången gick det undan värre, parkerade bilen i besöksgaraget och löste en biljett klockan 10.32. Åkte hiss upp till entréplan, frågade i informationen vart jag skulle ta vägen. Framme vid röntgenavdelningen gjorde jag det jag beskrev i början, efter avklarat besök, gick jag tillbaka till garaget, och stämplade ut 10.47.

Allt detta på 15 minuter, måste vara nationsrekord inom sjukvården, fantastiskt.

Kom och tänka på ett annat tillfälle då jag gjorde en datortomografi, hade ett hål i halsen efter en respiratorslang, så för att kunna hålla andan måste jag täppa till hålet i halsen med ena handen mot förbandet. Problem uppstår dock när du ska lägga dej på britsen och lägga händerna över huvudet, efter det körs du in i maskinen och blir ombedd att hålla andan!!!
Luften formligen forsade ut ur hålet i halsen, personalen sa gång på gång, håll andan, du måste ha luft i lungorna. Lika många gånger förklarade jag att hade ett öppet hål till luftstrupen, jag måste hålla för med ena handen. Nej, händerna måste vara ovanför huvudet.
Tror aldrig att dom fattade vad jag menade.....

Korstest avklarat

Fick häromdan reda på vårt korstest som gjordes före jul, det godkändes utan större problem, härligt.
Utan ett godkänt korstest blir det ingen utredning.

Vi kommer att ta en paus i utredningen i ca ett halvår, men därefter fortsätter utredningen och i bästa fall, om allt går vägen, skulle jag kunna vara transplanterad till årsskiftet. Vågar man hoppas...

Under tiden kommer jag att skriva om dialys och sjukvård. Ställ gärna frågor till mej via kommentarsfältet, om vad som helst.

Nu kör vi igång igen

Efter en liten paus så är det dags att damma av inläggsknappen och börja skriva igen. Jag har nämligen en sån otrolig tur som har en kompis som ställer upp på att testa sej som eventuell donator till mej.

Att det finns så generösa och oegoistiska människor är helt otroligt, man saknar ord nog för att beskriva känslan och glädjen.

Min kompis "erbjöd" sej redan förra året, men jag sa då att det skulle vara i yttersta nödfall som jag skulle tacka ja. Men efter att min syster och min morbror fått avslag som donatorer och jag har en uppskattad kötid för en nekronjure på ca 8-10 år, och mitt hjärta har fått mycket stryk, så tackade jag ja.