Testerna inleds

Nu är bollen i rullning, min blivande donator (MBD) ringde idag och meddelade att det kom en kallelse på posten. Den 16:e april är det dags för första besöket.
Ganska raskt jobbat tycker jag, en dryg månad, från första besked till första provtagning. Hoppas att farten håller i sej, en utdragen utredning är aldrig särskilt underhållande, varken för mottagare eller donator.

Förra veckan, den 27:de var det dags för ett nytt försök att operera en A/V-fistel i armen, första försöket för två veckor sedan, blev inställt pga planeringsmissar och jag fick åka hem.
Nu var det alltså dags igen, nyduschad, nydialyserad och med endast ett par Alvedon skramlande i magen, man får två Alvedon någon timme innan operation, för ökad trivsel och avkoppling, sägs det. Undrar om det är det man menar med lyckopiller, den lagliga sorten alltså.

Klockan är väl drygt mitt på dan, när jag körs ner i min säng. Denna gång hinner vi faktiskt komma så långt så att jag får godnatt-sprutan, innan de är tvungna att avbryta min operation. Denna gång är det ett akutfall som rör till det. En person med brusten kroppspulsåder kommer in. En läkare förklarade mycket ingående och detaljrikt, tack för det, att de måste bryta upp bröstkorgen, peta undan lite organ, lyfta ut tarmarna och så vidare, som sagt , man fick en mycket klar bild om hur det skulle se ut. Inte för att jag är så känslig, men det visste ju inte läkaren.
En lite lustig detalj, om man får säga så, var att här låg man och skulle göra en liten fjollig operation i ena armen, och OP-teamet ber om ursäkt att de måste ta den här patienten före. För mej var det självklart, jag mådde dessutom prima, med alla lugnande injektioner som de gett mej. Hade jag åkt in akut med blodet sprutande invärtes och med kanske en halvtimme kvar att leva, skulle jag bli jättesur om jag hade fått vänta på en pall bredvid pga en sketen fisteloperation.

Upp på vårdavdelningen igen, lullig och go. Efter dryga fem timmar är det dags att åka ner igen. Samma procedur som tidigare, lite sprutor, lite syrgas och lite gröna dukar, somnar in och sover till ca tio på kvällen, vet inte vad andra tycker, men första stunden på uppvaket, innan morfin och annat smärtstillande slutar verka, måste vara Landstingets svar på paradiset.
Du vaknar, du har ingen aning om var du är, vilken dag det är, vad klockan är, det är tyst, det är dämpad belysning, personalen smyger omkring och viskar till varann. Under den stunden, som kan variera, har du inga bekymmer, känner ingen oro eller stress.
Passa på att njut av den lilla korta visit i paradiset, för tidigare än du anar är du uppe på avdelningen, i en sal med tre andra, alla tre har garanterat kraftiga gaser i magen, vilket hörs både dag och natt, att de dessutom snarkar nåt förbannat får man ta som en regel utan undantag. Men det är ju bara när de sover, vilket tyvärr är den vanligaste sysselsättningen på ett sjukhus