Nu när njuren är inkopplad, är det hjärnans tur...

Tanken på att stjälpa i sej en hel kanna med saft, borde ju vara en önskedröm. Men det är svårare än man kan tro. Hjärnan är fortfarande inställd på att all vätska hamnar i blodomloppet och inget kommer ut den naturliga vägen.
Helt klart ett övergående "bekymmer".

Nu är ronden på ingående, nervös och spännande väntan inför dagens provsvar....

Kreat nu på 162, vilket för övrigt är den lägsta nivå på nästan 20 år (vid min första transplantation kom jag aldrig under 200 i kreatinin).

att man aldrig lär sej, dom ringer faktiskt när man minst anar det....

Tillbaka på bloggen, nu fyra njurar i kroppen.
Klockan är tjugo i fyra en mkt tidig måndagmorgon den tredje augusti , jag och min sambo väcks av att telefonen ringer, i normala fall en mkt korkad tid att ringa ngn på. Rusar till telefonen, hinner inte svara, men ser att ngn anonym har ringt.
Finns då flera alternativ: Antingen kan det vara en riktigt korkad telesäljare som skiter i både klockan och NIX eller så kan det vara en pundare som tjatat till sej ett gratissamtal från ngt sjukhus och i sin iver att ringa gratis till sina tjackpundarpolare slår fel nummer och råkar väcka oss drogfria renlevnadsmänniskor, mer hinner jag inte spåna innan det ringer igen.
Tanken att det kunde vara en anställd på ett sjukhus som ringde och väckte oss, kom först som tredje alternativ.
Samtalet låter ungefär så här: Hej, är det.... Vi har en njure till dej, tur att jag fick tag på dej (tycker vi med), hur snabbt kan du vara här.
Mitt svar, mitt lama svar: Men va trevligt, jag skyndar mej.
Tjugo minuter senare är jag på transplantationsavdelningen,lite skakis efter bilfärden och lite andfådd av språngmarschen genom akuten. Var det bråttom eller...

Dryga två timmar senare är röntgad, renskrubbad och på väg till operationsbordet, det var nog bråttom...

Denna blogg är nu satt i ett permanent viloläge.

Någonstans har jag förlagt skrivlusten, ambitionen, intresset och glädjen i att skriva om dialys och hur det går och inte går. Så nu lägger jag ner skrivandet på denna blogg, den är ju iofs ganska uselt uppdaterad redan.
Istället kommer jag att lägga den (lilla) tiden på min blogg: http://www.130kvadrat.com/ , och på att besöka mina favoritnjurbloggar.
Till min donator: Jag kommer alltid att känna en enorm tacksamhet och beundran över att du ville ställa upp. Du är en person med ett mkt stort hjärta (inte medicinskt menat), jag är imponerad över ditt engagemang.
Synd att vi inte passade ihop (nu menar jag medicinskt).
Min mail kommer fortfarande att vara aktiv: kidneypaj@gmail.com

Deprimerad

Efter ett långt möte med en psykolog och en specialistläkare, har jag fått diagnosen, djupt deprimerad. Så nu har man fått lite nya sorters mediciner, en sort mot själva depressionen, en sort för att mildra biverkningarna av den första och en sort för att mildra biverkningarna av den andra medicinen.
Äntligen ngn som förstår hur dåligt du mår, var min sambos första kommentar när jag berättade för henne om vad psykologen kommit fram till. Hoppas att det här kommer att hjälpa dej.

Jag vet ju själv hur dåligt jag mår, det har helt enkelt blivit för mkt motgångar på för kort tid. Har provat olika terapibehandlingar, familjerådgivning, kuratorer mm. Nu ska vi testa tablettmetoden i ett halvår, så får vi se hur det funkar.

Ibland går det undan.

I lördags fick jag tid för datortomografi, och det vet man ju hur lång tid det kan ta. Först till väntrummet vid receptionen, därefter fram till luckan och registrera sej och sen till väntrummet utanför behandlingsrummet osv. Men den här gången gick det undan värre, parkerade bilen i besöksgaraget och löste en biljett klockan 10.32. Åkte hiss upp till entréplan, frågade i informationen vart jag skulle ta vägen. Framme vid röntgenavdelningen gjorde jag det jag beskrev i början, efter avklarat besök, gick jag tillbaka till garaget, och stämplade ut 10.47.

Allt detta på 15 minuter, måste vara nationsrekord inom sjukvården, fantastiskt.

Kom och tänka på ett annat tillfälle då jag gjorde en datortomografi, hade ett hål i halsen efter en respiratorslang, så för att kunna hålla andan måste jag täppa till hålet i halsen med ena handen mot förbandet. Problem uppstår dock när du ska lägga dej på britsen och lägga händerna över huvudet, efter det körs du in i maskinen och blir ombedd att hålla andan!!!
Luften formligen forsade ut ur hålet i halsen, personalen sa gång på gång, håll andan, du måste ha luft i lungorna. Lika många gånger förklarade jag att hade ett öppet hål till luftstrupen, jag måste hålla för med ena handen. Nej, händerna måste vara ovanför huvudet.
Tror aldrig att dom fattade vad jag menade.....

Korstest avklarat

Fick häromdan reda på vårt korstest som gjordes före jul, det godkändes utan större problem, härligt.
Utan ett godkänt korstest blir det ingen utredning.

Vi kommer att ta en paus i utredningen i ca ett halvår, men därefter fortsätter utredningen och i bästa fall, om allt går vägen, skulle jag kunna vara transplanterad till årsskiftet. Vågar man hoppas...

Under tiden kommer jag att skriva om dialys och sjukvård. Ställ gärna frågor till mej via kommentarsfältet, om vad som helst.

Nu kör vi igång igen

Efter en liten paus så är det dags att damma av inläggsknappen och börja skriva igen. Jag har nämligen en sån otrolig tur som har en kompis som ställer upp på att testa sej som eventuell donator till mej.

Att det finns så generösa och oegoistiska människor är helt otroligt, man saknar ord nog för att beskriva känslan och glädjen.

Min kompis "erbjöd" sej redan förra året, men jag sa då att det skulle vara i yttersta nödfall som jag skulle tacka ja. Men efter att min syster och min morbror fått avslag som donatorer och jag har en uppskattad kötid för en nekronjure på ca 8-10 år, och mitt hjärta har fått mycket stryk, så tackade jag ja.