Livsviktiga människor

Det sägs att det inte går att värdera ett liv i pengar, det är kanske sant. Men att inte kunna ge vårdpersonal en lön som motsvarar deras insats i samhället tycker jag är värdelöst. Okej att det måste finnas ett lönetak någonstans, men det är fortfarande en bra bit kvar dit.
Som dialyspatient tillbringar du mer tid på sjukhuset än vad du gör på ditt jobb (ja, jag vet att det finns undantag). Inse då hur viktigt det är med bra vårdpersonal, medmänniskor som man träffar mer än sina arbetskollegor (nitiska läsare, läs gärna tidigare parentes). Och för många äldre tex. så kan dialysen vara den enda sociala kontakt, eller i alla fall den bästa kontakt de har i livet.

Och skulle det nu finnas någon känslokall, sur människa som bara sitter hemma pillandes på sin fistelarm och inväntar nästa dialysdag, så är han i alla fall beroende av de där medmänniskorna för utan dom skulle han inte leva.

Tänk hur många liv de räddar varje dag, rent fysiskt med hjälp av dialysbehandlingen. Men också psykiskt genom att vara så underbara och positiva.

Och där kommer vi in på personalvård. De här människorna är inte några ideella fanatiker (ja, det finns säkert nån). De här människorna behöver regelbunden omtanke, varför inte få ett par arbetsskor, ett par riktiga, som kroppen mår bra av. Eller ett gymkort eller bidrag till ett. Om någon signalerar att jag är less och vill sluta, boka in ett möte och fånga upp personen innan dom försvinner. Alla människor är olika, respektera det.

Men framför allt, ge dom en lön som dom förtjänar och skulle taket vara nått så ge dom bonusar, det finns så mycket avdragsgilla saker så det ska inte vara nåt problem, se förra stycket tex.

Personligen har jag haft ett mindre h-vete om man summerar mina sjukdomar och sjukhuserfarenheter, och inte minst min lilla familj som fått utstå så mycket stress och press.

Tack, och en stor kram till alla berörda inom dialysvården, ni är fantastiska. Jag är en av dom som ni räddar/räddat livet på.