Livsviktiga människor

Det sägs att det inte går att värdera ett liv i pengar, det är kanske sant. Men att inte kunna ge vårdpersonal en lön som motsvarar deras insats i samhället tycker jag är värdelöst. Okej att det måste finnas ett lönetak någonstans, men det är fortfarande en bra bit kvar dit.
Som dialyspatient tillbringar du mer tid på sjukhuset än vad du gör på ditt jobb (ja, jag vet att det finns undantag). Inse då hur viktigt det är med bra vårdpersonal, medmänniskor som man träffar mer än sina arbetskollegor (nitiska läsare, läs gärna tidigare parentes). Och för många äldre tex. så kan dialysen vara den enda sociala kontakt, eller i alla fall den bästa kontakt de har i livet.

Och skulle det nu finnas någon känslokall, sur människa som bara sitter hemma pillandes på sin fistelarm och inväntar nästa dialysdag, så är han i alla fall beroende av de där medmänniskorna för utan dom skulle han inte leva.

Tänk hur många liv de räddar varje dag, rent fysiskt med hjälp av dialysbehandlingen. Men också psykiskt genom att vara så underbara och positiva.

Och där kommer vi in på personalvård. De här människorna är inte några ideella fanatiker (ja, det finns säkert nån). De här människorna behöver regelbunden omtanke, varför inte få ett par arbetsskor, ett par riktiga, som kroppen mår bra av. Eller ett gymkort eller bidrag till ett. Om någon signalerar att jag är less och vill sluta, boka in ett möte och fånga upp personen innan dom försvinner. Alla människor är olika, respektera det.

Men framför allt, ge dom en lön som dom förtjänar och skulle taket vara nått så ge dom bonusar, det finns så mycket avdragsgilla saker så det ska inte vara nåt problem, se förra stycket tex.

Personligen har jag haft ett mindre h-vete om man summerar mina sjukdomar och sjukhuserfarenheter, och inte minst min lilla familj som fått utstå så mycket stress och press.

Tack, och en stor kram till alla berörda inom dialysvården, ni är fantastiska. Jag är en av dom som ni räddar/räddat livet på.

Mors dag?

Idag är det mors dag, vilken fantastisk idé det här med mammas alldeles egna dag. Istället för fjäsk och uppvaktning lite då och då, från sina barn (vilket hon självklart är värd) så kan barnen helt kallt hänvisa till mors dag, då minsann, då blir det kaffe på (i) sängen, och kanske ett par minuters vila, om du har tur.

För varje steg i utredningen som passeras, stiger hoppet.

Nu har min blivande donator träffat kuratorn och även fått tid för ett arbets EKG, det som först skulle ta ca 2 månader att få en tid, tog plötsligt bara några veckor.
Det kanske är som en läkare på mitt sjukhus sa:
-Din donators sjukhus är nog glada att få hugga tag i en donationsutredning, så det är mycket möjligt att det kan medverka till att det går fortare där.

Kan nämna att förra året när en annan släkting utreddes, så fick jag vänta 7 månader på att få en tid för arbets EKG, dessutom så fick jag veta att jag hade förtur, att jag var prioriterad. Väntetiden var i vanliga fall mycket längre.

Jag och min familj är så otroligt tacksamma för den stora insats som min släkting gör för oss.
En lyckad transplantation innebär så mycket fördelar för alla parter, det går inte att beskriva.

När någon säger:- Jag förstår hur jobbigt du har det, eller -Jag kan tänka mej hur det känns att vara i din situation. Tyvärr, du vill säkert tro att du vet, men sanningen är den du inte har den blekaste och att jag inte kan beskriva mitt liv, det liv jag måste leva.

I nästa inlägg kommer jag att berätta om en annan grupp hjältar, som för de flesta som går i dialys är minst lika viktiga för livskvaliteten som dina närmaste och för många det viktigaste som finns i livet.